• Att vi (landslagsgruppen samt övriga i eliten) har svårt att ta till sig kunskap från varandra och att landslagsgruppen inte vill ha tränare/mentorer av någon i Sverige har hämmat utvecklingen. Till viss del stämmer det som många i landslaget har sagt: det finns inga tränare. Det har inte funnits tränare och tränarna har varit okunniga och marknadsförts sig själva dåligt. Men om man ser till totalen av all kunskap man kan ha nytta av när man tränar och sköter hästar finns det massor vi kan lära oss.

• Att "Vi vet bäst syndromet" sprider sig lätt ner till nivån under och vi får nya ryttare som direkt efter första CR redan vet allt. Här kanske vi skulle jobba med diskussionsgrupper om träning, skador, skoning. Det vill säga ge inte svaren först- alla få berätta hur de gör och tanken bakom. T.ex. olika ryttare berättar hur de tränar hästarna vi jämför likheter och olikheter. Sedan ser vi på hur hästarna har gått, pulstider, skador etc. Kanske vi sedan på sikt ska kunna enas om ett träningsprogram för hästar upp till 80 km, 120 och 160 km. Sedan kan olika ha egna kommentarer varför man själv kanske gör annorlunda.

• Att vi jobbar vidare på tränarutbildning och att få fler och bättre tränare på alla nivåer C-, B- och A-tränare, självfallet marknadsföra dessa tränare och få acceptans på at även Distanstränare bör få betalt för sitt arbete .

• Att Landslaget bör träna och rider tillsammans på mästerskapen att försöka hålla ihop teamet. Här bör man på nationella ritter eller tränings ritter utomlands prova att rida tillsammans. Självfallet med hänsyn taget till hästarnas gångarter och kapacitet. Att rida tillnamns är något vi alltid själva gör i Team Boström när vi har fler hästar såsom Lag-SM eller på de mästerskap där vi har varit flera hästar och ryttare på plats, Det är två Svenska Mästerskap vi har kommit in 1a, 2a samt 3a och kunnat ta alla tre medaljerna.

• Att vi får all information dokumentation om forskning, blodprov och tester från veterinärerna sent och aldrig några klara praktiska råd med utgångspunkt från testerna. Testen som till ex gjordes på NM i Norge 2005 har aldrig någon annan titta på. Vi bör även skilja på vad veterinären kan hjälpa oss med på hemma plan och hur en bra tävlingsveterinär ska vara på plats.

• Att försöka skapa team känsla också genom att hjälpa varandra internationellt som hinknisse och kunna byta och rida varandras hästar. Men då får inte inställningen vara som vissa att "jag lånar gärna hästar men ingen får rida min häst".

• Ödmjukhet bland ryttarna för att vi jobbar med ett levande material. Hästar är individer och det finns inge allmän genväg till succé. Fingertoppskänslan och ridtekniken kan tränas upp men det är inte givet att det sker på dressyrbanan.

• Att träna på att "framföra häst" i en mer harmonisk ridteknik under samling och kontroll går att träna på.

• Att alla behöver träna på att starta i stora startfält och vara i vet-grindar som är stökiga och livfulla innan man reser ut på mästerskapen.

/Ingrid Boström